Akta dig så att tungan inte blir svart om du ljuger. Eller näsan, den kan börja växa – det vet du, va? Hur många gånger har man inte hört dessa och liknande skrönor om vad som händer när man ljuger? Vuxna som försöker lära oss att tala sanning. Att berätta att det var du som rev ner farmors gamla vas häromdagen, inte låtsas att det var katten.
Tänk om det, tekniskt sett, faktiskt var katten som rev ner vasen? Katten jagade dig runt, runt i farmors finrum och plötsligt fastnade din nya tröja i farmors vas. En sekund senare låg den på golvet i tusen bitar och folk kom springande från alla håll. Men inget hade ju hänt om inte katten hade jagat dig. Eller hur? Katten sprang runt, runt och plötsligt ramlade vasen i golvet. Hur farmor väljer att tolka det upp till henne. Du har sagt sanningen. Katten sprang runt i rummet. Och vasen ramlade plötsligt ner i golvet. Du talar sanning men, ärligt talat, är du ärlig?
Om det istället var din lillebror som jagades av katten och du satt och tittade på, kanske till och med hejade på, skulle du då avslöja honom? Säga att det var han som rev ner vasen, inte katten. Eller skulle du backa upp hans historia? En vit lögn för att stärka hans oskuld. Är det okej?
Jag ska sluta gå som katten kring het gröt och komma till saken. Vad är ärlighet, egentligen? Är det att aldrig ljuga? Att alltid berätta hela sanningen? Eller att berätta allt du vet? Är det som är sant för dig, även sant för någon annan? Att en bra relation bör byggas på ärlighet kan nog de flesta hålla med om. En relation byggd på en, eller flera, lögner håller inte i längden. Samtidigt har vi alla dessa vita lögner som vi använder för att skydda andra eller oss själva. Och halvsanningar, delar av en sanning, och undanhållandet av information. Något som, i ärlighetens namn, används mer ofta än sällan och som vi ser som helt naturligt. Vad man inte vet har man inte ont av, eller hur är det?
Tänk om det, tekniskt sett, faktiskt var katten som rev ner vasen? Katten jagade dig runt, runt i farmors finrum och plötsligt fastnade din nya tröja i farmors vas. En sekund senare låg den på golvet i tusen bitar och folk kom springande från alla håll. Men inget hade ju hänt om inte katten hade jagat dig. Eller hur? Katten sprang runt, runt och plötsligt ramlade vasen i golvet. Hur farmor väljer att tolka det upp till henne. Du har sagt sanningen. Katten sprang runt i rummet. Och vasen ramlade plötsligt ner i golvet. Du talar sanning men, ärligt talat, är du ärlig?
Om det istället var din lillebror som jagades av katten och du satt och tittade på, kanske till och med hejade på, skulle du då avslöja honom? Säga att det var han som rev ner vasen, inte katten. Eller skulle du backa upp hans historia? En vit lögn för att stärka hans oskuld. Är det okej?
Jag ska sluta gå som katten kring het gröt och komma till saken. Vad är ärlighet, egentligen? Är det att aldrig ljuga? Att alltid berätta hela sanningen? Eller att berätta allt du vet? Är det som är sant för dig, även sant för någon annan? Att en bra relation bör byggas på ärlighet kan nog de flesta hålla med om. En relation byggd på en, eller flera, lögner håller inte i längden. Samtidigt har vi alla dessa vita lögner som vi använder för att skydda andra eller oss själva. Och halvsanningar, delar av en sanning, och undanhållandet av information. Något som, i ärlighetens namn, används mer ofta än sällan och som vi ser som helt naturligt. Vad man inte vet har man inte ont av, eller hur är det?