Poff. Ett halvdant slag där tennisbollen studsar över via nätet. Jag visste att det var något skumt med professor Lupin! Smack! Ett hårt slag i nedre hörnet. Hur känner professor Lupin och Sirius Black varandra? Klonk. Ramträff rakt upp i taket. Och stackars Ron. Han lyckas alltid skada sig. Det är tisdag förmiddag och jag befinner mig som vanligt i tennishallen. I alla fall fysiskt. Mentalt står jag och trycker i ett hörn av Hogsmeads Spökande Stuga tillsammans med Harry Potter, Hermione Granger, Ron Weasley, professor Lupin och Sirius Black.
Problemet med det här scenariot är att det bara är i den fysiska världen jag kommer framåt. Harry Potter och fången från Azkaban ligger kvar på köksbordet och eftersom jag, som enda tonåring i västvärlden, varken har läst böckerna eller sett filmerna vet jag inte vad som kommer att hända i Spökande Stugan. Ändå känns den världen mycket mer verklig än min egen. Trots att jag slår tillbaka tennisboll efter tennisboll.
Carrie Hope Fletcher sjunger i sin låt Boys In Books Are Better om hur litteraturens killar är bättre än verkliga killar och även om jag älskar den låten (lyssna på den!) måste jag ändå erkänna att det inte är riktigt sant. Eller jo. Edward Cullen var min första stora kärlek. Och Jacob kom inte långt efter. Jag var förälskad i både Gale och Peeta också. Litterära killar är svåra att inte gilla. Men det är inte bara killarna som är bättre i böckerna. ALLT är bättre i böcker. Mer kärlek, mer vänskap, mer drama. Mer av allt helt enkelt, vilket gör det väldigt, väldigt, svårt att acceptera att jag lever i verkligheten och inte i en av alla mina böcker.
I alla fall till jag, halvt panikartat kastar upp mitt racket framför ansiktet för att undvika att bli träffad av en neongul, lurvig tennisboll. Poff. Jag tvingar tillbaka tankarna till tennisen. Pang! Pang! Poff! Hur lyckades Sirius Black egentligen rymma från Azkaban? Poff. Och hur kommer Krumben in i bilden? Klonk! Ramträff igen.
Vad har jag att säga till mitt försvar. Tja. Ingen säger det bättre än Carrie Hope Fletcher;
I know it's an addiction
That I'm in love with fiction
But as long as I'm still breathing
I just have to keep on reading
Problemet med det här scenariot är att det bara är i den fysiska världen jag kommer framåt. Harry Potter och fången från Azkaban ligger kvar på köksbordet och eftersom jag, som enda tonåring i västvärlden, varken har läst böckerna eller sett filmerna vet jag inte vad som kommer att hända i Spökande Stugan. Ändå känns den världen mycket mer verklig än min egen. Trots att jag slår tillbaka tennisboll efter tennisboll.
Carrie Hope Fletcher sjunger i sin låt Boys In Books Are Better om hur litteraturens killar är bättre än verkliga killar och även om jag älskar den låten (lyssna på den!) måste jag ändå erkänna att det inte är riktigt sant. Eller jo. Edward Cullen var min första stora kärlek. Och Jacob kom inte långt efter. Jag var förälskad i både Gale och Peeta också. Litterära killar är svåra att inte gilla. Men det är inte bara killarna som är bättre i böckerna. ALLT är bättre i böcker. Mer kärlek, mer vänskap, mer drama. Mer av allt helt enkelt, vilket gör det väldigt, väldigt, svårt att acceptera att jag lever i verkligheten och inte i en av alla mina böcker.
I alla fall till jag, halvt panikartat kastar upp mitt racket framför ansiktet för att undvika att bli träffad av en neongul, lurvig tennisboll. Poff. Jag tvingar tillbaka tankarna till tennisen. Pang! Pang! Poff! Hur lyckades Sirius Black egentligen rymma från Azkaban? Poff. Och hur kommer Krumben in i bilden? Klonk! Ramträff igen.
Vad har jag att säga till mitt försvar. Tja. Ingen säger det bättre än Carrie Hope Fletcher;
I know it's an addiction
That I'm in love with fiction
But as long as I'm still breathing
I just have to keep on reading