Alla vet att den svenska skolan har problem. Allvarliga problem. Resultaten sjunker, resurserna minskar och kraven höjs. Problemen är många men lösningarna verkar var desto fler. Alla verkar veta precis vad skolan behöver. Politiker, föräldrar, lärare och elever. Till och med stans alkisar verkar ha en åsikt i frågan. Mer resurser här, fler lärare där. Alla tycker något och alla tycker olika. Svensk som jag är tänkte jag rätta in mig i ledet och dela med mig av mina tankar i frågan.
Enligt mig finns det tre grupper som behöver ta sitt ansvar för att vi ska kunna lösa skolans problem. Jag tänkte börja med att vända mig till Sveriges politiker. Det är dags för er att ta ert ansvar för skolan. Det är dags för er att träda fram och erkänna era misstag. Det är trots allt ni, med era reformer och indragna resurser som bär det största ansvaret. Det är ni som har styrt oss rakt mot isberget och det är ni som måste komma med livbåtarna. Livbåtar som aldrig når det sjunkande skeppet om ni inte börjar samarbeta. Om inte ni börjar ro i samma riktning kommer livbåten snurra på samma ställe utan att någonsin nå sitt mål.
Nästa grupp som bör ta sitt ansvar och sluta skylla på andra är Sveriges lärare. Ni kanske inte kan komma med livbåtar men ni har alltid flytvästar att dela ut. En flytväst kanske inte kan rädda alla men den kan alltid hjälpa någon. Våga inte glömma det. För det är då, när ni glömmer vilken viktig roll ni kan spela i en annan människas liv, när ni ge upp som eleverna också gör det. Om både lärarna och eleverna ger upp och slutar tro på skolan och samhället, vad finns det då kvar för politikernas livbåtar att rädda?
Den sista gruppen som jag vill skälla på är den som flyter omkring i det iskalla vattnet, passivt väntande på en flytväst eller en livbåt. Eleverna. Eller inte alla elever. Bara de som ger upp. Dem som inte själva kämpar för sina betyg och sin utbildning utan passivt väntar och hoppas att det kommer någon annan som kan bogsera en iland. Det är ni som jag är mest upprörd över. Er passivitet. Den svenska skolan kanske inte är vad den en gång var och den kanske inte är allt den skulle kunna vara. Men. Är det anledning nog att ge upp? Att kasta bort sin framtid? Alla är ni värda det bästa men för att få det måste ni kämpa. Ni måste själva simma mot land, med eller utan flytväst. Det finns ingen annan som kan ta ansvar för era ambitioner och prestationer. Lärare kan visa vägen, sträcka ut en hjälpande hand men det finns ingen som kan simma åt er. Tyvärr. Så ge inte upp; sluta inte kämpa och nöj er inte med något annat än det bästa.
Vad är det då jag vill säga med mitt sjunkande skepp, avstannade livbåtar och bortglömda flytvästar? Att min lösning på skolans problem är ansvar. Politikernas ansvar att rädda skolan genom samarbete över parti- och blockgränserna. Lärarnas ansvar att fortsätta kämpa, elev för elev. Och elevernas ansvar att dra sitt strå till stacken i stället för att passivt hoppas att någon annan ska göra jobbet. Alla har vi olika ansvar och alla måste vi ta vårt ansvar. Att hela tiden skylla på andra är att låta båten sjunka. Och att låta båten sjunka är att säga att vi inte tror, varken på Sveriges ungdomar eller framtiden. Något vi borde göra allt för att undvika. Ta ditt ansvar och håll båten flytande!
Enligt mig finns det tre grupper som behöver ta sitt ansvar för att vi ska kunna lösa skolans problem. Jag tänkte börja med att vända mig till Sveriges politiker. Det är dags för er att ta ert ansvar för skolan. Det är dags för er att träda fram och erkänna era misstag. Det är trots allt ni, med era reformer och indragna resurser som bär det största ansvaret. Det är ni som har styrt oss rakt mot isberget och det är ni som måste komma med livbåtarna. Livbåtar som aldrig når det sjunkande skeppet om ni inte börjar samarbeta. Om inte ni börjar ro i samma riktning kommer livbåten snurra på samma ställe utan att någonsin nå sitt mål.
Nästa grupp som bör ta sitt ansvar och sluta skylla på andra är Sveriges lärare. Ni kanske inte kan komma med livbåtar men ni har alltid flytvästar att dela ut. En flytväst kanske inte kan rädda alla men den kan alltid hjälpa någon. Våga inte glömma det. För det är då, när ni glömmer vilken viktig roll ni kan spela i en annan människas liv, när ni ge upp som eleverna också gör det. Om både lärarna och eleverna ger upp och slutar tro på skolan och samhället, vad finns det då kvar för politikernas livbåtar att rädda?
Den sista gruppen som jag vill skälla på är den som flyter omkring i det iskalla vattnet, passivt väntande på en flytväst eller en livbåt. Eleverna. Eller inte alla elever. Bara de som ger upp. Dem som inte själva kämpar för sina betyg och sin utbildning utan passivt väntar och hoppas att det kommer någon annan som kan bogsera en iland. Det är ni som jag är mest upprörd över. Er passivitet. Den svenska skolan kanske inte är vad den en gång var och den kanske inte är allt den skulle kunna vara. Men. Är det anledning nog att ge upp? Att kasta bort sin framtid? Alla är ni värda det bästa men för att få det måste ni kämpa. Ni måste själva simma mot land, med eller utan flytväst. Det finns ingen annan som kan ta ansvar för era ambitioner och prestationer. Lärare kan visa vägen, sträcka ut en hjälpande hand men det finns ingen som kan simma åt er. Tyvärr. Så ge inte upp; sluta inte kämpa och nöj er inte med något annat än det bästa.
Vad är det då jag vill säga med mitt sjunkande skepp, avstannade livbåtar och bortglömda flytvästar? Att min lösning på skolans problem är ansvar. Politikernas ansvar att rädda skolan genom samarbete över parti- och blockgränserna. Lärarnas ansvar att fortsätta kämpa, elev för elev. Och elevernas ansvar att dra sitt strå till stacken i stället för att passivt hoppas att någon annan ska göra jobbet. Alla har vi olika ansvar och alla måste vi ta vårt ansvar. Att hela tiden skylla på andra är att låta båten sjunka. Och att låta båten sjunka är att säga att vi inte tror, varken på Sveriges ungdomar eller framtiden. Något vi borde göra allt för att undvika. Ta ditt ansvar och håll båten flytande!