Det är en helt vanlig dag. Solen skiner och gör väntan på bussen ovanligt behaglig. Lite längre bort står en tjej som gick I klassen under mig för flera år sedan. Jag ler när jag passerar på väg till bussen som nu har kommit. Väl inne på bussen hejar jag på en kompis till min bror, sätter mig mitt emot en gammal tenniskompis och upptäcker en före detta bästa kompis några rader längre bak. Jag ler och tittar sen ner i min bok. Jag vill ju inte tränga mig på, svensk som jag är.
Efter ett par sidor kommer jag på mig själv med att stirra oseende på boksidorna. Mitt i denna buss av kända, men ändå okända, ansikten kan jag inte låta bli att känna mig obekväm. Hur hanterar man egentligen dessa personer ur ens
förflutna? Personer som man har känt men inte känner längre? Ett leende, ett enkelt "hej" eller genom att låtsas som ingenting?
För att ytterligare komplicera situationen sätter sig två gamla klasskompisar på raden intill. Det var visserligen flera år sedan vi sist sågs men jag kan inte låta bli att undra; borde jag säga något? Hälsa? Börja prata om något vardagligt? Fråga vad de gör nu för tiden? Eller blir det stelt. Konstigt. För att inte göra något pinsamt låtsas jag återigen vara uppslukad av min bok. Ett säkert kort.
När jag sitter där och låtsas läsa börjar tankarna vandra. Hur kommer det sig egentligen att det är så svårt att prata med
dessa människor? Människor som en har känt men inte längre känner. Människor som en nästan känner. Kanske är det bara jag men ibland känns det som det är lättare att börja prata med en främling än med någon som delar ens historia.
Efter ett par sidor kommer jag på mig själv med att stirra oseende på boksidorna. Mitt i denna buss av kända, men ändå okända, ansikten kan jag inte låta bli att känna mig obekväm. Hur hanterar man egentligen dessa personer ur ens
förflutna? Personer som man har känt men inte känner längre? Ett leende, ett enkelt "hej" eller genom att låtsas som ingenting?
För att ytterligare komplicera situationen sätter sig två gamla klasskompisar på raden intill. Det var visserligen flera år sedan vi sist sågs men jag kan inte låta bli att undra; borde jag säga något? Hälsa? Börja prata om något vardagligt? Fråga vad de gör nu för tiden? Eller blir det stelt. Konstigt. För att inte göra något pinsamt låtsas jag återigen vara uppslukad av min bok. Ett säkert kort.
När jag sitter där och låtsas läsa börjar tankarna vandra. Hur kommer det sig egentligen att det är så svårt att prata med
dessa människor? Människor som en har känt men inte längre känner. Människor som en nästan känner. Kanske är det bara jag men ibland känns det som det är lättare att börja prata med en främling än med någon som delar ens historia.